Tillbaka

RASENS URSPRUNG

[ den är hämtad från Basset Favue de Bretange's hemsida ]


De fyra ursprungs typerna

Vid 1500-talet i Frankrike existerade det fyra olika varianter av stora högbenta hundar. De skiljde sig främst åt i färg och pälsstruktur. De fyra varianterna var vit (kallades också ”du Roy”, d.v.s. av kungen), grå från Saint-Louis, svart samt fauve-färgade från Bretagne. Det är från upprepade korsningar och mutationer av dessa fyra hundtyper som dagens franska jakthundsvarianter verkar härstamma från.

Den fauve-färgade nu utdöda varianten från Bretagne kom att kallas för Grand Fauve de Bretagne med tanke på dess storlek, färg och härkomst. Grand Fauven hade en mankhöjd på ca 70 - 74 cm och var en orädd jakthund med skarpt temprament. De var uppskattade för sin snabbhet, styrka och entusiasm särskilt i början av jakten. Deras djärvhet, utmärkta luktsinne, resistens mot kyla och väta samt deras förmåga att jaga villebråd, varg men främst vildsvin, bland taggiga buskage i nordvästra Frankrike var andra egensaker som gjorde dem populära. Grand Fauvens nu närmast levande ättling är den mindre Griffon Fauve de Bretagne med en mankhöjd på 48 – 56 cm, kusin till Basset Fauve de Bretagne 32 – 38 cm.

Franska hovet

Det har återberättats att François I (levde mellan åren 1494 – 1547 och regerade mellan 1515-1547) ägde pack av Bretagne-hundar (Grand Fauve de Bretagne) som han jagade med regelbundet. Det kan ha varit så att Bretagne-hundarna introducerades för det franska hovet av Hertiginnan Anne av Bretagne som hade varit gift med båda François företrädare till den franska tronen och dessutom var hans svärmor. Man förmodade att Bretagne-hundarna tappade i popularitet vid hovet när det bretonska inflytandet upphörde.

Adeln och bönderna

Fram till franska revolutionen (1789) var det endast adeln som var tillåten att äga jakthundar och att jaga, vilket man då gjorde från hästrygg. Man jagade med stora pack och använde sig främst av de lokala jakthundsraserna Grand Favue, Gascon, Nivernais o.s.v.
När adelns privilegier avskaffades 1789 blev det även tillåtet för bönderna att jaga och äga jakthundar. Utan häst kunde dock inte bönderna hänga med de stora traditionella jakthundarna som var högbenta och snabbsprungna, så utav nödvändighet avlade man fram mindre versioner så som Griffon Favue och Basset Fauve de Bretagne.

Det råder stor tveksamhet till hur storleksförminskningen, framförallt minskningen av höjden som nästan halverats, har gått till.
En teori föreslår att det började välja ut de allra minsta individerna från en valpkull och en liknande teori föreslår att de var de minsta och de långsammaste som valdes ut under otaliga generationer.
Hur som helst så lyckades man och under slutet av 1800-talet fanns åtskilliga så skallade pack bestående av endast Basset Fauves.

Man jagade främst kanin och hare men även räv med Basset Fauven medan man jagade storviltet med Griffon Fauven. Båda var och fortfarande är kända för sitt mod och den utmärkta luktförmågan.

Första och andra världskriget

Strax efter första världskriget utvecklades
den första officiella rasstandarden som kom ut den 26 juni 1921.
En av deltagarna var en bretonsk uppfödare vid namn Mr Treutel som var en av de första amatörerna på Basset Fauven.

Trots detta gick rasen mot sin undergång.
Man säger att rasens dåvarande impopularitet berodde på pälsens färg då man ansåg att färgen gjorde dem lätta att förväxla med både hare och räv, i synnerhet som rasen är ovanligt snabbsprungen för att vara basset.

Efter andra världskriget fanns det ett ytterst fåtal kvar och man fick praktiskt taget återskapa rasen.

Marcel Pambrun som var chef för Breton Canine-sällskapet, vid den tiden, blev en förgrundsfigur i återskapandet av rasen. Man lyckades att återskapa en kvalitetsuppfödningn genom inkorsning framförallt med normalstor strävhårig tax samt Basset Griffon Vendeen.
Rasen hämtade sig relativt snabbt och 1985 fanns det 844 registrerade Fauvar i Franska Kennel klubben. 1998 var antalet hela 1500 registrerade hundar och det var endast Beageln som var större i antal bland de drivande jakthundarna.

Än i dag förekommer det valpkullar där det föds valpar med kännetecken från det förflutna. T ex föds det valpar som har taxens svarta sadel. Stora variationer i storlek förekommer också.
Fransmännen idag använder Fauven i huvudsak som jakthund
som de jagar med i pack vanligen 4 – 6 styckna.

Så kom Fauven till Sverige

De första hundarna som kom till Sverige importerades från England 1992.
Det var 2 tikar, helsystrarna Dehra Primevere (SJvCH) och Dehra Romarin (uppfödare Mr Frost och Mrs Phillips). De importerades av paret Bo och Jutta Ekvall, Tängelsås kennel.

1992 importerades också helsyskonen Venquest Vannes (ägare Susanne Bloman och Torbjörn Lenstad, Dyfrgi´s kennel) och Venquest Viviers (ägare Carina Olsson, Cotter´s kennel). Uppfödare till dessa var paret Mr och Mrs Telfer, kennel Venquest även de från England.

Bo och Jutta Ekvall importerade ytterligare 3 st hanvalpar 1993 (Chantalle´s Vagabond SJdCH ägare Roger Norman, Chantalle´s Vocal ägare Tängelsås kennel och Chantalle´s Vagrant SJdCH SJvCH ägare, Hovriket´s kennel) som var helbröder och kom från Miss D.Nichols, England, kennel Chantalle´s.

Chantalle´s Vocal parades med Dehra Primevere och första kullen
föddes 1993-09-29 det blev 4 tikvalpar.
Indra exporterades till Norge och blev rasens första hund i Norge.

Under 1993 importerades ytterligare 3 hundar från England av Dyfrgi´s kennel och Cotter´s kennel. Även dessa hundar kom från kennel Venquest.
Under åren har hundar i huvudsak importerats från England, Danmark och Frankrike.

STANDARD

URSPRUNGSLAND
Frankrike

FCI-klassifikation
Grupp 6, Sektion 1:3

Användningsområde
Långsamt drivande hund

NKU-klassifikation
Grupp 6

Bakgrund/ändamål

Provinsen Bretagne i nordvästra Frankrike är ursprungsort för den strävhåriga,
lättare byggda basset som i sitt rasnamn även har pälsfärgen angiven.
Fauve kallas den hjortfärg (fawn),
som är enda accepterade pälsfärg hos rasen.
Färgen kan variera i alla nyanser av gulrött -
från blekt lejongult till klart hjortött.

Ett flertal lokala varianter av jakthundar
riskerade att försvinna under 1800-talet.
Basset fauve de bretagne var en av dem.
Man korsade kvarvarande "äkta" exemplar med
bl a basset griffon vendéen och röda strävhåriga taxar.
Den senare rasen hade i slutet av 1800-talet mycket gott rykte som jakthund.
Annars anses det att den gulröda färgen just var anledning till
att basset fauve de bretagne hade förlorat i popularitet.
Man ansåg att färgen gjorde dem lätta att
förväxla med både hare och räv, i synnerhet som
rasen är ovanligt snabbsprungen för att vara basset.

Förr var rasen känd för sitt välklingande, kraftiga skall men det anses att detta delvis gick förlorat, när man avlade bort det tidigare tämligen skarpa temperamentet.

Numera finns rasen representerad i ett flertal länder i Europa och Norden,
där den främst hålls som sällskapshund.

HELHETSINTRYCK

Främst används basset fauve de bretagne i snårig terräng och på skogshyggen.
Genom huvudets karaktär, pälsstrukturen,
färgen och svansföringen visar basset fauve de bretagne sin
släktskap med de raser den härstammar från.
Det är en liten, livlig hund,
något satt i sin byggnad med tydlig bassetprägel.

Frambenen är lätt svängda eller nästan raka. Rasen är livlig för sin storlek.

Huvud

Huvudet skall vara tämligen långsträckt, med väl markerad nackknöl. Sett framifrån ger huvudet en ellipsformat intryck (utan överdrifter), vilket avtar i omfång i nivå med ögonbrynsbågama, som inte är speciellt markerade.

Skallparti

Skallen skall vara långsträckt,plan eller lätt välvd.

Stop

Stopet skall vara något mer markerat än hos rasen grand fauve de bretagne.

Ansikte

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart eller mörkt kastanjebrun
med öppna näsborrar.
Nosparti: Nospartiet skall vara mer långsträckt än kvadratiskt.
Läppar: Läpparna skall vara något markerade.
Ögon: Ögonen skall vara mörka,
kastanjebruna utan synliga bindhinnor.
Livligt uttryck.
Öron: Öronen skall vara ansatta i nivå med ögonvrån och
skall knappt nå till nosspetsen.
De avslutas med en spets och täcks av slät päls
av finare struktur än någon annanstans på kroppen.

Hals
Halsen skall vara tämligen kort och muskulös.

Kropp
Rygg: Ryggen skall vara kort och bred.

Ländparti: Ländpartiet skall vara brett, starkt
och muskulöst.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup och rymlig
med väl välvda revben.

Underlinje: Buklinjen skall vara svagt uppdragen.

Svans: Svansen skall bäras i lätt sabelform.
Den skall vara av medellängd, grov vid basen
men ofta avsmalnande mot spetsen.


EXTREMITETER

Framställ
Helhetsintryck: Frambenen skall vara starka, raka eller lätt utåtvridna.

Skulderblad: Skuldrorna skall vara snedställda.

Framtassar: Framtassarna skall ha kompakta tassar med slutna tår.


Bakställ
Helhetsintryck: Bakbenen skall bakifrån sett vara parallella.
Lår: Låren skall vara välmusklade.

Has: Hasvinkeln skall vara moderat.

Baktassar: Baktassarna som framtassarna.


RÖRELSER
Livliga rörelser

Päls
Pälsstruktur: Pälsen skall vara mycket sträv, torr, tämligen kort,
aldrig ullig eller krusig. Huvudhåret får inte vara ovårdat.


Färg: Rödbrun. De mest uppskattade nyanserna
är gyllene vetefärg eller tegelröd.
Ibland förekommer vit bröstfläck,
vilket tolereras men ej är önskvärt.


Storlek/vikt
Mankhöjd: 32-38 cm med en tillåten avvikelse
uppåt med 2 cm för i övrigt utmärkta individer.

FEL
- Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall
bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
- Lätt och tunn konstruktion
- Grovt eller smalt huvud
- Alltför markerade ögonbrynsbågar
- Snipigt eller kort nosparti
- Hängläpp
- För lågt ansatta öron
- För korta, för långa, flata öron
- Öron täckta av lockig päls
- För lång rygg
- Uppdragen buklinje
- För runda lår
- Lösa, stora tassar
- Svarta stickelhår och för mycket vitt
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara
fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.